min hud är öm och en lätt berörighet gör att min kropp säger ifrån.
min hals svider så mycket att det gör för ont att höja rösten.
därför håller jag mig tyst.

nu är jag hemma efter fem timmars traskande i stan med mina trånga små knytskor.
jag kan glatt berätta att jag bara släpat hem en liten hög med fynd.
mina ögon bara lyser upp när jag ser dem stora rea skyltarna.

cya.

 

hemma igen och har dock ingen vårjacka i kassen.
men istället blev det lite stuffs som nagellack, skära strumpbyxor, en kjol.
ja. ett drös med praktiska och användbara saker.
jajjamän.

snart är det friluftsdag i skolan.
och jag måste snart få tag i ett par skridskor.
annars gör jag ett par egna.
jag är en händig kvinna (tjej).

snart går jag på bussen in till stan.
där ska jag försöka få tag i min vårjacka.
storasyster ska hjälpa till.

skolstarten har tagit ett strypgrepp runt min hals.
och ljudet från tangentbordet hör man mer sällan.
så nu tar jag en paus från franskan. det är jag värd.
dumma franska, jag vill slänga bort dig.
för tillfället.

idag har vi haft konfirmation och pratat om tystheten.
jag och vi andra fick lägga sig ner på var sin kyrkbänk och fick inte säga ett ord.

jag hatar att väckas av det mest hatande ljudet.
ringande liksom söker upp till mina sovande öron och skriker.
när jag blir stor ska jag inte ha någon telefon som skriker till mig.
jag har min värdighet.

yes. hemskickad och perfekt.
min ljuva kläning från tjallamalla.
och du min,
bara MIN!

so long suckers.

the whitest boy alive.

frustrerad, trött och sorgsen.
låter mina öron lyssna till lykke lis sångröst.
det har aldrig varit så ansträngade som nu att försöka le.

eller så byter jag bara färgen på bakgrunden.