Jag har sju års olycka släpande vid mina fötter. På morgonen när jag öppnade mitt skåp föll min lilla spegel rakt ner på golvet. Den här gången var mina reflexer inte tillräckligt snabba nog att fånga upp den så där snygg. Som jag alltid gör. Typ. Istället plockade jag upp de delade bitarna som speglade mitt röda osäkra ansikte. 
    Och min otur började värka. Senare upptäckte jag att min kjol hade vikt upp sig på något konstigt sätt så att man kunde se min rumpa, tack och lov för strumpbyxor. Annars skulle det ha blivit att jag stannat hemma i några par veckor tills allt är glömt.  
    Jag vet att jag är löjlig. Jag vet att jag är paronid. Jag ska sluta med det. Snart.