Jag som faktiskt trodde att jag trivdes med mörkret ute, blir istället bara vemodig och tappar intresse för att faktiskt göra någonting alls. De korta dagarna medför bara en ond cirkel som är svår att ta sig ur. Det enda som jag tycks ha motivation till att göra är att lyssna på dokumentärer medan jag är ute och joggar. Det är väldigt befriande att lyssna på någon och när jag väl tänker efter så har jag alltid varit den som lyssnar. Jag tar lagom mycket plats och dominerar aldrig i ett samtal. Istället lutar jag för det mesta mig bakåt och bara lyssnar på vad den andra har att säga. Man nickar, hummar och ja:ar på de passande ställena. Ibland blir det obekvämt när personen som pratar förväntar sig att man har någonting att säga tillbaka, när man i själva verkligen inte har något vettigt alls att säga. Men då försöker jag bara nicka, humma och ja:a på de rätta tillfällerna.

När jag gick i högstadiet var min självsyn ganska så vriden. Jag beskrev mig själv som enerigisk och nästan lite stojig. Det är ganska roande att tänka på, eftersom jag vet att det är egenskaper som står motsats till dem som jag faktiskt har. Jag gillar inte höga ljud och människor som är så pass intenstiva att man blir alldeles utmattad. Med andra ord skulle jag vilja beskriva mig själv som en skaplig sansad person. Jag kommer nämligen aldrig ställa mig på högt uppe på ett bord med armarna vevandes och ropa HALLÅ, HALLÅ! SE VILKEN ROLIG OCH INTRESSANT MÄNNISKA JAG ÄR!!