Jag tycker så mycket om långa kappor och därför söker jag oavbrutet efter den absolut ultimata. För någon vecka sedan hittade jag en fantastisk svart och lång ullkappa på Myrorna. Den är så lång att jag blir tvungen att hålla upp den när jag ska upp för trappor. Och till min stora glädje fick jag reda på att min goda väns mormor en gång i tiden har ägd just samma kappa!

 

Men mitt i denna förkärlek förundras jag över ibland hur otroligt inskränkta vissa människor kan vara. Framför allt här i Linköping. Jag finner det något extremt ostimulerat att bo här när man tvingas höra kommentarer som att jag skulle lika Voldemort i min fina ullkappa! Jag är väl medveten om att det skulle vara lite vitsigt, men efter att höra det två gånger på samma kväll fick jag nog! Jag intalar mig själv att det verkligen inte är någonting att hänga upp sig på, men jag är uppriktigt sagt så trött på den här typen av beteende. Varför inte uppmuntra klädernas personliga uttrycksförmåga genom att säga något man istället vill höra?

 

Men det här kommer inte hindra mig till att fortsätta använda min ullkappa, tvärtom. Den har alla dem egenskaperna som jag söker hos en kappa. Den är lång, varm, faller snyggt, har praktiska fickor och fina knappar. Men just när jag tror att jag inte kan inte kan hitta någon bättre, jag finner mig själv tillbaka vid kappavdelningen på Myrorna.

Jag tycker den blev lite lik min storasyster Gabriella

en ny molenskialemenacka

Jag har insett att jag verkligen älskar att hitta små fel och misstag i filmer. Till min stora förtjusning fann jag ett påtagligt bevis i filmen Baisers Volés. I en scen som utspelar sig på en detektivbyrå, får en man precis reda på att hans hemlighållna förälskelse för en trollkarl nämligen är gift. Han bryter samman och skriker att mannen framför honom ljuger. Detektiven ropar på doktorn (som visserligen är en tandläkare, men duger nog i sammanhanget) som kommer inspringades. Alla är på plats för att se vad för tumult som försigår i rummet. Det är väligt trångt och just då när en av huvudkaraktärerna ska vända sig om tappar han balansen och störtdyker ner till golvets yta. Jag upptäcker direkt att den så kallade doktorn får svårt att hålla minen när han ser vad som precis skett. Men dem övriga fortsätter att dramatisera. Jag blir alldeles till mig och måste se det om och om igen.

Sen jag börjat jobba på Norstat har jag faktiskt fått mer tid till att rita.